Svensk ordbok 2009, webbversion

nä`rvaro substantiv ~n när|­varon●det att vara när­varande NollMOTSATSantonymfrånvaro närvarokontrollnärvarolistanärvaropliktaktiv närvarodet är obligatorisk närvaro på kursenmötet öppnades i närvaro av presidentenhan med­gav att han hade gjort fel i vittnens närvaro○spec.det att vara representerad ofta mil.militär närvaro i kris­områdetden amerikanska närvaron i Europa(i) närvaro (av ngn), (i ngns) närvarosedan 1349kungörelse utfärdad av kung Magnus med fullmakt åt en utsedd sanningskommission (Svenskt Diplomatarium)böjnings­form av fornsv. när­vara med samma betydelse, till vara ’vistelse’; jfr bortovaro