Svensk ordbok 2009, webbversion

ora´kel substantiv oraklet, plur. ~ el. orakler, best. plur. oraklen el. oraklerna or·akl·et●(svår­tolkat) med­delande från gudom förmedlat av präst, profet e.d.; särsk. i antika religioner psykol.relig.orakelmässigorakelprästett orakel ut­tryckt av en ung prästinna○äv. om mot­svarande platshan tjänst­gjorde som präst vid oraklet i Delfi○äv. om person som förmedlar orakeloraklet gav honom rådet att lära känna sig själv○äv. om vis el. mång­kunnig personhan betraktas som ett orakel i ekonomiska frågororaklen i tv:s fråge­programsedan 1639av lat. ora´culum med samma betydelse, till ora´re ’tala’; jfr orera