Svensk ordbok 2009, webbversion

orka [år`-] verb ~de ~t ork·ar●ofta med partikel som an­ger rörelse, särsk.upp ha till­räcklig styrka eller ut­hållighet att ut­föra ngt fysiol.JFRcohyponym2mäktacohyponymgitta hon sprang allt vad hon orkadehon hade svårt att orka upp på morgnarnaknappast någon orkade (att) bära kavaj i den pressande värmen○ibl. spec.kunna äta orkar du en pann­kaka till?orka (ngt/V), orka (att+V)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. orka; germ. ord, besl. med verk och yrka Subst.:ork