Svensk ordbok 2009, webbversion

orm substantiv ~en ~ar orm·en●typ av lång­smalt kräl­djur som har fjällbeklädd hud och ut­skjutbar, kluven tunga och ofta rör sig med slingrande rörelser; inne­fattande flera arter med giftigt bett zool.ormgiftboaormglasögonormhuggormpytonormskallerormen giftig ormormen slingrade i­väg○äv. bildligt, spec. om lång­smal el. slingrande före­teelseeldormen orm av bilar med hus­vagnar på släpvägen ringlar sig upp­för berget som en orm○spec. äv. om person, med ton­vikt på lömskhet o.d.den ormen har lurat mig!en orm i paradisetngn eller ngt som förstör en idealisk till­varourspr. bibl.nära en orm vid sin barmvara hjälpsam mot ngn som visar sig o­tacksamoch lönar gott med ont​ presidenten förstod att han hade närt en orm vid sin barm när hans närmaste man visade sig vara spion sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. ormber ’orm; kryp; rev­orm’; gemens. germ. ord, besl. med lat. ver´mis ’mask’; jfr vermiceller, vurm