Svensk ordbok 2009, webbversion

pen`del substantiv ~n pendlar pendl·ar●(fysikalisk) kropp som genom tyngd­kraftens in­verkan ut­för svängningar kring en våg­rät axel eller en fast punkt vanligen bestående av en tyngd i an­slutning till ngn upphängnings­anordning af.fys.pendelarmpendelrörelsependelurmora­klockans pendelmetronomens pendeli en konisk pendel beskriver tyngden en cirkel­rörelse○äv. bildligt, spec. om före­teelse som känne­tecknas av ständig rörelse mellan två lägen, till­stånd e.d.pendeltrafikpendeltågden monotona pendeln sömn-vaka○spec. äv. i vissa ut­tryck för kraftig förändring (till nästan mot­satt till­stånd)fakta­kunskaper stod länge lågt i kurs, men nu har pendeln svängt○ibl. som kort­formpendel­tåg hon tar pendeln varje morgon klockan 7sedan 1728av ty. Pendel, medeltidslat. pen´dulum med samma betydelse; till lat. pende´re ’hänga’; jfr pendang, suspendera