Svensk ordbok 2009, webbversion

pinn`e substantiv ~n pinnar pinn·en●litet, lång­smalt trä­stycke spec. om av­brutet el. ned­fallet stycke av tunn gren e.d. af.JFRcohyponymspröt pinnvedbarnen samlade pinnar i skogenhan kastade några pinnar på eldenhon skrev med en pinne i sanden○spec. äv. om liknande, bearbetat stycke (av trä el. annat hårdare material) med särsk. funktionpekpinnestafettpinnetaktpinnetältpinneäta med pinnarsalta pinnarspunnet socker på pinnartuppen på sin pinne○ibl. bildligt, spec.cigarett vard.○spec. äv.poäng vard.laget vann och fick där­med tre väl­behövliga pinnarfinska pinnarpinnformade små­kakor​ han bjöd på hem­bakta finska pinnar till kaffet livet på en pinneseliv 1 smal som en pinnesesmal 2 stel som en pinnesestel trilla av pinn(en)dövard.​ med tanke på hans ålder och o­sunda leverne kan han trilla av pinn när som helst vandrande pinneen kvistliknande insekt​ hans första hus­djur var en vandrande pinne sedan mitten av 1400-taletKonung Christoffers Landslagfornsv. pinne; gemens. germ. ord av o­visst urspr.