Svensk ordbok 2009, webbversion

rå`dbråka verb ~de ~t råd|­bråk·ar1av­rätta (döds­dömd person) genom att låta veder­börande krossas av ett tungt hjul var­efter kroppen fästes på hjulet till all­mänt beskådande histor.komm.rådbråka ngnsedan ca 1605av lågty. radebraken med samma betydelse, till rat ’hjul’ och braken ’bryta (ngn över stegel och hjul)’; jfr ratt, rotera 2vanligen perf. part. ut­sätta (ngns kropp) för svåra på­frestningar komm.han kravlade sig upp om­töcknad, rådbråkad och frysande○äv. bildligti vissa ut­tryck hon talade en illa rådbråkad franska○spec.an­stränga ngt, särsk. hjärnan han ville inte rådbråka hjärnan i o­nödan med siffrorrådbråka ngtsedan 1700Subst.:vbid1-302373rådbråkande, vbid2-302373rådbråkning