Svensk ordbok 2009, webbversion

ruck`la verb ~de ~t ruckl·ar●ägna sig åt o­sunt, ned­brytande nöjes­liv ngt åld.komm.rucklasedan 1769sv. dial. ruckla ’ragla; vackla; vara sjuk’; besl. med rucka 1 Subst.:vbid1-300860rucklande