Svensk ordbok 2009, webbversion

rui´n substantiv ~en ~er ru·in·en1rest av byggnads­verk som förfallit el. förstörts arkit.ruinhögruinstadkyrkoruinslottsruinstaden låg i ruiner efter bomb­anfalletde begravdes under ruinerna○äv. bildligtefter år av hårt ute­liv var han en mänsklig ruin(ligga) i ruiner, en ruin (av/efter ngt)sedan 1621av lat. rui´na ’ras; förstörelse’ 2knappast plur. ekonomiskt samman­brott ekon.JFRcohyponymkonkurs de vid­lyftiga konstaffärerna ledde till hans ruinruin (för ngn/ngt)stå på ruinens brantse2brant sedan 1638Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner, jag trampar runt i resterna utav vårt liv.Olle Adolphson, Trubbel (i Trubbel. 6 visor, 1960)