Svensk ordbok 2009, webbversion

rytm substantiv ~en ~er rytm·en●växling mellan starkare och svagare moment som bildar ett regel­bundet mönster i musik, dans eller poesi dans.litt.vet.musiktid.JFRcohyponymtakt 2 en enkel rytmen snabb rytmbryta rytmen○äv. om mot­svarande musikjazzinfluerade rytmerdansa till latin­amerikanska rytmer○äv. om förmåga att röra sig m.m. i viss bestämd takt (rytm)rytmsinnehitta rytmentappa rytmen○äv. om annat åter­kommande (rörelse)mönsterhjärtats rytmroddarnas rytm var o­jämn○äv. bildligt om annan före­teelse som växlar regel­bundetJFRcohyponym1puls dygnsrytmlivsrytmårsrytmårs­tidernas rytmhennes liv åter­fick sin lugna rytmen fin rytm i tygets mönsterfallande rytmversrytm med den betonade stavelsen först i varje takt​ vers­måttet hexameter är o­rimmat och har fallande rytm stigande rytmversrytm med den betonade stavelsen sist i varje taktsedan 1791av grek. rhythmos´ ’riktigt förhållande; rytm’