substantiv ~n
sörj·an●smutsig blandning av vätska och småpartiklar
vanligen på marken
NollJFRcohyponym1slask 1cohyponymmörja 1
issörjasnösörjaefter det kraftiga regnet var grusvägen en enda sörjatorka upp sörjan från golvetsedan 1556besl. med sv. dial. sör ’smuts’, no. sor ’issörja’; ev. besl. med sork, söla
2sör`ja
verb sörjde sörjt, pres. sörjer
sörj·er1känna stark sorg över
ngt (ofta ngns bortgång)
psykol.JFRcohyponymbegråta
vi sörjer förlusten av en kär vän○äv.känna sorg över förlusten av
hon sörjer fortfarande sin döda morkonungen avled 1973, sörjd och saknad av ett helt folk○äv. försvagatvara ledsen eller dyster (över ngt)
han sörjde över att han aldrig hade studerat vidare○i pres. part. ofta substantiveratde närmast sörjande satt längst fram i kyrkan○ibl. skämts.gårdagens tävlingar lockade inte många utöver de närmast sörjandesörja (ngn/ngt), sörja (över ngt/att+V/SATS)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. syrgia; bildn. till sorg
2med prep.för
ta ansvar
för utförandet av ngt
NollJFRcohyponymombesörjacohyponymse till 1
sörja för barnens uppfostransörja för att allt blir gjortsörja för ngt/SATSsedan 1524Subst.:vbid1-354985sörjande;
sorg (till 1)
Skulle jag sörja, då vore jag tokot fast än det ginge mig aldrig så slätt.Lasse Johansson (Lucidor), Skulle jag sörja, då vore jag tokot (trol. ca 1670)