Svensk ordbok 2009, webbversion

skam´ substantiv ~men skamm·en●känsla av blygsel över o­förmåga eller förkastlig handling psykol.känna skamhon rodnade av skamhan höll på att dö av skamde fick stå där med skammen○äv. om benägenhet el. förmåga att erfara så­dan känslahon har ingen skam i kroppen, hon gör precis vad hon vill○äv.van­heder han drog skam över familjen○äv. om före­teelse el. till­stånd som är orsak till så­dan känsladet är ingen skam att vara rädd för åskanhon är en skam för sitt före­tag○äv. försvagatbeklagligt förhållande SYN.synonymsynd 2 det är (synd och) skam att han ska vara så lat○ibl. äv. om djävulenmå skam ta dig!(känna) skam (över ngn/ngt/att+V/SATS), en skam (för ngn/ngt)bita huvudet av skam(men)sehuvud 1 fy skam!fy!ngt åld.för skams skullseskull inte fy skaminte att förakta​ en brons­medalj är inte fy skam komma på skaminte upp­fyllasurspr. bibl.​ far­hågorna att bandet inte skulle kunna fylla hela arenan kom på skam nu går skam på torra land!nu har det gått för långt!​ nu går skam på torra land, den nya styrelsen vill höja medlems­avgiften med hundra procent! skam den som ger sigman ska inte ge upp​ han har sökt till scen­skolan fyra gånger utan att komma in, men skam den som ger sig skam till sägandesskamligt nog​ skam till sägandes är många lite nonchalanta när det gäller att an­vända säkerhets­bälte sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. skam ’blygsel; förtret; ut­skämd person’; ev. till fornsv. skamber ’kort’; jfr skämta; idiomet nu går skam på torra land med tanke på skam­löshet som flödar över likt en vår­flod (1665); nu­mera med an­slutning av skam till djävulen