Svensk ordbok 2009, webbversion

ski`na verb sken skinit, pres. skiner skin·er●ut­stråla ljus i (alla) o­lika riktningar NollJFRcohyponym2lysa 1cohyponymstråla 1cohyponymglänsacohyponymglittra solen sken från en moln­fri himmel○särsk. med ton­vikt på renhet och glans (om före­mål som i sig själva inte ut­strålar ljus)golvet var skinande rentskinande vita blusaren skinande ny bil○äv. bildligt, spec.ofta med partikelni­genom synas tydligt svagheterna skiner i­genomhan tyckte om henne men lät det aldrig skina i­genom○spec. äv. i ut­tryck för glädjeskinande av hälsahela hennes an­sikte sken av glädje○spec. äv. i ett ut­tryck för att ngn är fram­ståendehon är klassens klart skinande ljusskina (igenom), skina (igenom ngt)skina som en solvisa stor glädje​ han sken som en sol när han läste antagnings­beskedet sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. skina; gemens. germ. ord, bildat till en indoeur. ord­rot med bet. ’lysa’; jfr påskina, 1sken, skimra, skir Subst.:vbid1-319106skinande; 1sken