Svensk ordbok 2009, webbversion

skit substantiv ~en äv. ~et, plur. ~ar skit·en●av­föring starkt vard.allmän värderingfysiol.skithålhundskitkoskit○äv.smuts tvätta skiten av sig○äv. bildligt om all­mänt negativa före­teelserskitjobbskitsnackskitungehon är trött på hela skitenhan försökte hjälpa dem men fick bara skit till­baka○spec. om mindre sympatisk personhan är en stor skit○äv. som all­mänt (äv. positivt) förstärkande för­ledstarkt vard.skitbraskitdåligskiträddskitsvår○äv. med funktion av en sorts interjektion”Skit ock­så, jag har sträckt mig!” ut­brast han○äv. i ett ut­tryck för från­varo av ngtde såg inte ett skit i mörkretprata skit om ngnförtala ngn​ på rasterna hände det att de pratade skit om från­varande arbets­kamrater skit samma!strunt i det!​ skit samma om vi inte hinner måla färdigt i dag – huvud­saken är att det blir ordentligt gjort skit under naglarna (synliga) erfarenheter av kropps­arbete​ hade hon varit rädd för skit under naglarna hade hon inte valt att bli bonde sedan 1596sv. dial. skit; till skita Jämför stilruta för jätte.