Svensk ordbok 2009, webbversion

skratt substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skratt·et●det att skratta komm.SYN.synonymgarv JFRcohyponym2flabb skrattlustett hjärtligt skrattett rått skrattbrista (ut) i skrattkikna av skrattde fick sig ett gott skrattde skrek av skrattde hade svårt att hålla sig för skrattett gott skratt förlänger livet○ofta med ton­vikt på ljudetflatskrattgapskrattett bullrande skrattdet hördes skratt och glam från rummet in­till○ibl. bildligt, särsk. i ett ut­tryckskrattet fastnade i halsen på dem när de såg hur ledsen hon blev över skämtet○äv. om liknande ljud från djurskatornas skrattett skratt (åt ngn/ngt/SATS)full i skrattskratt­lysten​ hon är så lik sin pappa att man blir all­deles full i skratt hålla sig för skrattlåta bli att skratta​ det var svårt att hålla sig för skratt när mannen druttade på ändan vika sig dubbel av skrattskratta intensivtvard.​ komikern var i hög­form och publiken vek sig dubbel av skratt sedan 1637till skratta