[skråk`a]
verb ~de ~t
skrock·ar●skratta dovt
ofta av annan orsak än glädje
komm.zool.skrocka belåtetskrocka för sig själv○äv. om djurframbringa ett dovt, kluckande läte
skrockande hönsskrocka (åt ngn)sedan 1626sv. dial. skrokka ’skrocka (om höns); prata; sladdra’; av ljudhärmande urspr.; besl. med skrock
Subst.:vbid1-321780skrockande,
vbid2-321780skrockning