Svensk ordbok 2009, webbversion

snas`ka verb ~de ~t snask·ar1äta (med smackande ljud) särsk. med avs. på snask men äv. all­männare kokk.de snaskade på var sin varm korvsnaska (ngt), snaska (på ngt)sedan ca 1760sv. dial. snaska ’gnaga; smaska; äta (som svin)’; trol. av ljud­härmande urspr. 2rota i an­dras privat­liv komm.snaska (i ngt)sedan trol. 1970-talet3ofta med partikelnner göra snaskig hyg.han har snaskat ner i köketsnaska (ner) (ngnstans)sedan 1872Subst.:vbid1-330931snaskande; vbid2-330931snaskeri (till 2)