Svensk ordbok 2009, webbversion

so`lsken substantiv ~et sol|­sken·et●det att solens strålar når jorden och allt­så inte hindras av moln meteorol.psykol.solskenstimmesolskensväderdet var solsken hela dagen○äv. om sol­belyst om­rådehon satt i solskenet på husets fram­sida○äv. bildligt med tanke på glädje, vänlighet m.m.solskenshistoriasolskenshumörhon var idel solsken mot barnen(gå åt) som smör i solskensesmör sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. solskin