Svensk ordbok 2009, webbversion

spin`del substantiv ~n spindlar spindl·ar1typ av (giftigt) spindel­djur med en mindre fram­kropp förbunden med en större (i regel o­ledad) bak­kropp som är försedd med spinn­vårtor vars sekret stelnar i luften till trådar och kan bli fångst­nät, bon och äggkokonger zool.husspindelkorsspindelvattenspindelen hårig spindelspindeln fångade flugan i sitt näten spindel i huset betyder lyckahon hade o­täcka drömmar om stora svarta spindlar○äv. bildligt för att ut­trycka central, maktfylld positionhan satt på kansliet som något av spindeln i nätetsedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. spinnil; till spinna 2typ av lång­smal roterande maskin­del verkt.borrspindelslipspindelsedan 1745av ty. Spindel med samma betydelse; till spinna Imse vimse spindel klättra upp för trå’n.Traditionell barnvisa