Svensk ordbok 2009, webbversion
stån
`
da
verb
~de ~t
stånd·ar
●
äga rum
ngt åld.
Noll
när ståndar bröllopet?
stånda (ngnstans) (TID)
sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
fornsv.
standa
; gemens. germ. ord, av samma urspr. som
2
stå
Subst.:
vbid1-347350
ståndande