Svensk ordbok 2009, webbversion

stum´ adjektiv ~t ~ma stumm·are1som saknar förmåga att tala admin.med.○äv.som till­fälligt mist tal­förmågan på grund av häpenhet e.d. hon blev stum av förvåning○äv. om handling e.d.han betraktade olycks­platsen i stum förfäranhennes blick inne­bar en stum an­klagelse○äv.som saknar ljud fingrarna spelade en stum melodi på bordet○spec.som inte ut­talas om bok­stav e-et är stumt i franska lån­ord som ”garage” och ”sabotage”stum (av ngt)stum som en fiskhelt stum​ i dam­sällskap blev han all­tid stum som en fisk sedan 1526av lågty. stum, ty. stumm med samma betydelse; trol. besl. med stamma 2som inte fjädrar eller töjs tekn.repet var stumtskor med stumma sulor○spec.som förlorat spänsten han stapplade i mål på stumma bensedan ca 1750