[su`-äv.-i´v]
adjektiv ~t
super·lat·iv●som avser den högsta jämförelsegraden
hos adjektiv och adverb
språkvet.○ngn gång äv.ytterst berömmande
superlativa recensionersedan 1806av senlat. (grad´us) superlati´vus ’den högsta (graden)’, till lat. superferr´e ’lyfta över; lägga över’
2su`perlativ
substantiv ~en ~er
super·lat·iv·en●en böjningsform som uttrycker den högsta jämförelsegraden
hos adjektiv och adverb
komm.språkvet.JFRcohyponym2komparativ
superlativform”störst” är superlativ av ”stor”superlativ uttrycks i vissa fall med ”mest”○äv.ofta plur.
översvallande beröm
superlativerna hagladehan öste superlativer över hennesuperlativ (av ngt), superlativer (om ngn/ngt)sedan 1803