Svensk ordbok 2009, webbversion

säd substantiv ~en säd·en1gräs­växter vars frukter an­vänds som livs­medel eller kreaturs­foder t.ex. vete, råg, havre och korn; vanligen med o­bestämd syftning på ett el. flera sädes­slag jordbr.sädesfältstråsädtröska sädenmala säden till mjölsäden vajade på fälten○äv. om de kornlika frukternaJFRcohyponymspannmål sädesbingesädesbrännvinsädessiloen säck sädmala säden till mjöl○äv. ut­vidgat om (storfröiga) odlade balj­växteri sammansättn. JFRcohyponymfodersäd trindsädsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. säþ ’ut­säde; sådd; säd’, sido­form till saþ ’säd’, i sådor; bildn. till 5så 2sperma fysiol.SYN.synonymsädesvätska sädescellsädesuttömningsedan 1487–91Lucidarius (Svenska Kyrkobruk)3av­komlingar vanligen i många led bibl., åld.släkt.Abrahams sädsedan 1526