Svensk ordbok 2009, webbversion

timm´er substantiv timret, plur. ~, best. plur. timren timr·et●grovt, (nästan) o­bearbetat, runt trä­virke som består av långa (delar av) stammar för till­sågning el. direkt anv. som byggnads­material skogsbr.timmeravverkningtimmerkojatimmerstocktimmerstugabjälktimmerdrivtimmersågtimmerhugga timmerflotta timmeren flotte av kraftigt timmer○äv. om trä­virke som bearbetats för att an­vändas till spant, stävar, balkar m.m. på trä­fartygmest histor.○äv. om grövre konstruktions­detalj på trä­fartygmest histor.sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. timber; gemens. germ. ord, ur en indoeur. ord­rot med bet. ’bygga’; jfr fruntimmer