verb ~de ~t
tråk·ar1retas med (ngn) på ett godmodigt sätt
vard.komm.kompisarna tråkade honom varje gång han gick till gosskörentråka ngnsedan 1937sv. dial. tråka ’gå och släpa; knoga’; besl. med trycka
2vanligen med partikel, särsk.ihjäl, ut
få att känna leda och trötthet
komm.det långa talet tråkade ut demhon höll på att tråka ihjäl honom med sitt tjattråka ihjäl/ut ngnsedan 1853Subst.:vbid1-369458tråkande (till 1),
tråkning (till 1)