[tu`-äv.tu´-]
substantiv ~n tubor
tub·an●vanligen i sammansättn.
typ av blåsinstrument vars tonrör är böjt i flera slingor och slutar i en vid tratt
och vanligen ger en kraftig klang med lågt tonomfång
musikbastubasedan 1818av lat. tub´a ’krigstrumpet’; jfr tub