Svensk ordbok 2009, webbversion

tum`la verb ~de ~t tuml·ar1ofta med partikel, t.ex.in, om, omkring falla med yviga eller roterande (och tidvis uppbromsade) rörelser NollJFRcohyponym1rulla 1 pojken tumlade ut­för trappanhon snubblade och tumlade åt sidan○äv. i fråga om mer el. mindre horisontell rörelseröra sig ivrigt men utan kontroll över rörelserna ofta i cirklar katt­ungarna tumlade om­kring på mattanbarnen tumlade in i bilen○äv. bildligttankarna tumlade om i hans hjärnatumla (in/om/omkring) ngnstanssedan 1629trol. av lågty. tumelen ’falla; tumla’; besl. med sv. dial. tumba ’vältra sig’ 2torka (tvätt­kläder) i tork­tumlare hush.tumla (ngt)sedan 1960-taletSubst.:vbid1-371093tumlande, vbid2-371093tumling; tummel (till 1)