Svensk ordbok 2009, webbversion

tvång substantiv ~et tvång·et●ut­nyttjande av fysisk styrka eller makt­ställning för att förmå (ngn) till visst önsk­värt handlande komm.JFRcohyponymnöd 2 tvångsanslutningtvångsförflyttningtvångsintagningtvångsmatningtvångsmedeltvångsåtgärdfysiskt tvångsexuellt tvångo­laga tvångut­öva tvånghan beslöt att till­gripa tvång mot de mot­sträviga eleverna○äv.det att tvingas till visst handlande skoltvångkurs­ledaren ville inte att de skulle känna något tvång att göra upp­gifterna○äv. om inre böjelse e.d. som kraftigt styr handlandethan kände ett inre tvång att skapa○spec. i ett ut­tryck för fri­villighetni får gärna göra ett par upp­gifter till, men det är inget tvångtvång (mot ngn), tvång (att+V)sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. þvang; bildn. till tvinga