Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`finna verb uppfann uppfunnit uppfunnen uppfunna, pres. uppfinner upp|­finn·er●tänka ut och (i sina grund­drag) fram­ställa som nytt (tekniskt) hjälp­medel eller redskap särsk. med avs. på mekanisk ny­konstruktion men äv. all­männare tekn.John Ericson an­ses ha uppfunnit propellern○äv. ngt all­männareuppfinna ett nytt sällskaps­spel○äv. försvagatom inte Gud fanns skulle människan behöva uppfinna honom○spec. i vissa polemiska vändningarcitatet var fritt uppfunnetuppfinna ngn/ngtuppfinna hjuletsehjul sedan 1487–91Jöns Buddes bokfornsv. upfinna ’finna; upp­finna’ Subst.:vbid1-377638uppfinnande, uppfinning