Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`käftig adjektiv ~t upp|­käft·ig●som näs­vist säger emot trots sin lägre ställning eller mindre kunskap mest om ung person i förhållande till äldre vard.admin.psykol.JFRcohyponymuppstudsigcohyponymuppnosig som ton­åring var hon ofta uppkäftig mot sina föräldrar○äv. om handling o.d.en uppkäftig attityd○äv. bildligt (ofta med positiv värdering)en liten Fiat Turbo med uppkäftig motoren rolig revy med flera uppkäftiga sketcheruppkäftig (mot ngn)sedan 1771till käft