Svensk ordbok 2009, webbversion

u`töva verb ~de ~t ut|­öv·ar●vara i verksamhet med viss typ av (praktisk) aktivitet komm.JFRcohyponymbedrivacohyponymidkacohyponymöva 3 utöva ett yrkeutöva våldutöva till­synutöva ledarskap○ofta äv. (om levande el. icke-levande före­teelse)verka med ngn (abstrakt) kraft e.d. utöva på­tryckningarhan utövade ett starkt in­flytande över demutöva ngtsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. ut­öva; efter ty. ausüben med samma betydelse; jfr öva Subst.:vbid1-385066utövande, vbid2-385066utövning