substantiv ~en ~er
ut|kant·en●ofta plur.
område i de yttersta delarna av ngt
ofta av geografiskt område
geogr.de bor i utkanten av byn○äv. bildligt om abstrakt gränsområde, särsk. med bibetydelse av tvivelaktighet e.d.JFRcohyponymutmark
i lagens utkanterutkanten (av ngt)sedan 1832