Svensk ordbok 2009, webbversion

vä`dur substantiv ~en ~ar vädur·en●bagge åld.zool.vädurshorn○äv. om en stjärn­bild som liknar en baggei best. f. sing. ○äv. om person som är född under den tid av året som astrologiskt an­ses höra i­hop med vädurens stjärn­bildja­så han är vädur, då förstår man ...sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. väþur; gemens. germ. ord, urspr. ’års­gammalt djur’; besl. med lat. vet´us ’gammal’; jfr veteran, 1veterinär