Svensk ordbok 2009, webbversion

vall substantiv ~en ~ar vall·en1lång­sträckt, sluttande upp­höjning på marken, vanligen bestående av jord, grus e.d. ofta an­ordnad av människor till skydd jordbr.mil.banvallfästningsvallstrandvallhuset låg skyddat bak­om en vall mot havet○äv. om annan före­teelse med liknande form el. funktiontandvall○äv. bildligt om abstrakt hinderljudvallenbryta i­genom en känslomässig vallsedan 1285 (i ort­namn)testamente upprättat av Birger Jarls dotter Kristina (Svenskt Diplomatarium)fornsv. vall; av lågty. wal med samma betydelse; av lat. vall´um ’förskansning’; jfr grundval, intervall 2åker där vall­växter odlas till slåtter el. bete jordbr.JFRcohyponymäng vallväxtåkervall○äv. mer abstraktbete driva boskap i vallkreaturen gick i vall○äv. om slät mark, särsk. i namn på idrotts­platservanligen i sammansättn. Ryavallendet är derby på Vallen i kvällÖrjans vall i Halmstadsedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. valder, valler ’fält; mark’; gemens. germ. ord; jfr valthorn