Svensk ordbok 2009, webbversion

vank substantiv, ingen böjning, n-genus ●brist (hos ngn) i kroppsligt el. andligt av­seende mindre brukl.med.psykol.inte ens den bäste är utan vanksedan 1528av lågty. wank ’vacklande; fel; tvivel’; nära besl. med vinka; jfr vankelmod