Svensk ordbok 2009, webbversion

varda [va`rdaäv.var`da] verb vart, pres. varder, pret. part. vorden vard·er●nästan en­bart pret. och äv. där provins. bli Nollhon vart rädddet vart bra med jul­granen vid fönstretvarda ADJsedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandrunform urþi (pret. konjunktiv), vanligen övrig runform uarþ (pret.), fornsv. värþa, varþa ’bli; måste; komma att; råka ut’; gemens. germ. ord med grundbet. ’vända, vrida’, besl. med lat. ver´tere ’vända, vrida’; jfr antvarda, utvärtes, vulen Subst.:vardande Och Gud sade: ”Varde ljus”; och det vart ljus.Bibeln (1917 års övers.), Första Moseboken 1:3 (ur skapelseberättelsen) Imperfektformen vart används av många språkbrukare regelmässigt i stället för blev, i varje fall i talspråk och informellt skriftspråk. Det intressanta är att mycket få av dessa språkbrukare använder motsvarande infinitivform varda och presensform varder. Vi har således att göra med ett ”saxat” böjningsmönster bli-blir-vart-blivit.