substantiv ~n ~r
veder|kvick·els·en●det att bli vederkvickt
med.JFRcohyponymrekreation
hon sökte tröst och vederkvickelse i poesinde fann lugn och vederkvickelse hos varandrahennes sång var ljuvlig vederkvickelse för själenvederkvickelse (av/för ngn/ngt)sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. vidherqvekilse