Svensk ordbok 2009, webbversion

vra`ka verb ~de ~t vrak·ar1sortera ut och förkasta komm.vraka (bland ngra)välja och vrakasevälja sedan senare hälften av 1300-taletSvenska Böner från medeltidenfornsv. vraka; av lågty. wraken med samma betydelse; sido­form till vräka 2med partikelnbort sälja till vrak­pris handel.hundra­tals mattor vrakades bortvraka (bort) ngtsedan 1902till vrak 3driva (med driv­garn) åld.jakt.vrakasedan 1865 i bet. ’fiska med driv­garn’jfr fornsv., sv. dial. vraka ’driva’; sido­form till vräka Subst.:vbid1-393499vrakande, vbid2-393499vrakning