Svensk ordbok 2009, webbversion

välsignelse [-siŋ´nelse] substantiv ~n ~r väl|­sign·els·en1(Guds) nåd och beskydd relig.Herrens välsignelse tycktes följa dem○äv.ned­kallande av Guds nåd och beskydd spec. i sam­band med guds­tjänst kyrklig välsignelseprästen läste Fader vår och välsignelsen○äv. all­männare, ibl. om ren tillåtelsehan ville inte gifta sig med henne utan sin mors välsignelsedet gick inte att komma in i staden utan myndigheternas välsignelsevälsignelse (av/över ngn/ngt)sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. välsighnilse 2ngt man god­tar och t.o.m. är glad för komm.det var än­då en välsignelse att hon fick dö med tanke på hur hon led○äv. om positiv följd e.d.arvet blev ingen välsignelse för demsedan 1709