verb ärekränkte ärekränkt, pres. ärekränker
äre|kränk·er●vanligen part.
(försöka) förstöra det allmänna anseendet för
ngn; vanligen genom att i ord angripa vederbörandes handlingar e.d.
komm.JFRcohyponymförolämpacohyponymsmutskasta
en ärekränkande insinuationhan ansåg sig ärekränkt av tidningsartikelnärekränka ngnsedan 1761Subst.:vbid1-402613ärekränkande,
ärekränkning