Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`ken substantiv öknen öknar ökn·en●större land­område som på grund av mycket sparsam neder­börd mer eller mindre saknar växtlighet och där­med äv. förut­sättningar för djur och människor att liv­nära sig; särsk. om om­råde täckt av sand geogr.ökensandklippökensaltökensandökenstenökenSahara, världens största ökenen få­talig befolkning lever i öknarnas ut­kanter samt i oaser○äv. om om­råde som saknar växtlighet på grund av låg temperatur el. om om­råde som av an­dra skäl är o­beboeligtköldökenhaveriet i Tjernobyl förvandlade stora delar av Ukraina till en öken○ofta bildligt med tanke på ödslighet, o­fruktsamhet etc.stor­stadens öken av betong och asfalthennes inre var en öken av saknad efter honom○nu­mera ibl. i mer el. mindre adjektivisk an­vändningytterst dålig(t) vard.matchen var rena öknenen öken (av ngt)en ropandes röst i öknense1röst 1 öknens skeppseskepp 1 sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. öþkn, ökn; bildn. till 2öde