Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`vergång substantiv ~en ~ar över|­gång·en1det att gå över ngt trafik.övergångsställehärens övergång av floden○äv. om ställe för passerandejärnvägsövergången o­bevakad övergång(ngns/ngts) övergång (av ngt)sedan 16752det att gå över från ett stadium eller till­stånd till ett annat el. från en viss lära till en annan NollJFRcohyponym1byte 1 en gradvis övergångövergången från grund­skolan till gymnasietden sekund­snabba övergången från sömn till vaket till­ståndNN:s övergång till katolicismen○spec. i sam­band med kollektiv­trafik e.d.fri övergång in­om en timme○spec. äv. i sport­sammanhang om byte av klubb e.d.spelarövergånghans övergång till en europeisk stor­klubb○äv. med ton­vikt på det mellan­liggande stadietövergångsbestämmelseövergångsregeringövergångsskedekursen bildade övergång till högre studier(ngns/ngts) övergång (från ngt) (till ngt)sedan ca 1815Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer, vilken lik ängslan nog tör äga övergång.Birger Sjöberg, ... som sker vid sommarvakan ... (i Kriser och kransar, 1926)