<fr>Ack hör, ſad’ folket, på den token
Som pratar hwad han ej förſtår.
När högmods dunſt på hjärnan rår,
Behöfs ej ſe i ſwart=konſt boken.
Sjelfklokhet fins til öfwerflöd.
Då kan ej djupſta ſanning fattas,
Då måſte ſlughet allmänt ſkattas,
At hjelpa Landet ur ſin nöd.</fr>


<fr>Men, innan wi det minſta märkte,
Hwad utom huſet företogs,
Twå Slagtar=drängar ſtod och ſlogs,
At det i ben och armar wärkte:
De trätte om et utländſkt krig,
Hwem ſtörſta ſkjäl haft på ſin ſida,
Och hwem de hälſt ſkull hjelpa ſtrida,
Om de til ſlagtning gåfwo ſig,</fr>


<fr>Då ſtiger fram en</fr> <sw>Kock</sw> <fr>på fältet,
God Herrar, ſad’ han, gjören frid;
Wi få wäl tids nog kännas wid,
Hwar bäſta klingan fins i bältet.</fr>
<fr>Jag</fr>