Nägot för rädda att beakta. Den berömde
frane professor Vulpian berättade npligen i
en krets af wänncr följande historia: "Är
1865, när kolerafarsoten rasade i Paris, hade
jag en patient, hwars rädSla gränsade till
narraklighc». Frän morgon till kwäll anwände
han preservationSmedel, han studerade hwarje
dag inom hwilka kwaner den hewfla sjukdomen
rasade minst och flog sig genast ned där.
Hans tillständ ingas mig medlidande; en mor-
gon tog jag honom med mig till ett sjukhus
och wisade honom i en trädgärd en grupp af
herrar och damer, som roade sig med bollspel.
— "Wet ni bwad det är för folk?" — "Nej".
— "Jo. det är personer, som hast kolera, och
nu äro fullständigt botade". Medlet werkade,
rädslan förswan» och ingenting blef kivar däraf
utom en liten fal maxim i min patients huf-
wud. Dä man nämligen nägon gäng i hans
närwaro talade om den farliga sjukdomen, sade
han genast med öfwertygelscns hela wärma:
"Jag har grundligt studerat denna sjukdom,
den börjar med kroppssmänor och slutar med
bollspel."
