Under den tid hr P. hade plats i Andra kam-
maren egde han ett visst förtroende hos en del af
kammarens ledamöter, ehuru han ofta gick sin egen
väg, obekymrad om partidisciplinens fordringar. Var
det fråga om nedprulningar i anslag, kunde man
alltid vara säker om att finna hr P. i främsta ledet
bland dem, som talade för lägsta möjliga belopp,
och det hände många gånger vid dylika tillfällen,
att han kunde rycka ända till ett 70-tal af sina landt-
mannapartLtiské vänner med sig. Såsom motionär
var han i allmänhet radikal, särskildt då det gälde
beviljarde at penningeanslag. Hans anföranden —
och han talade nästan i hvarje fråga — utmärkte
sig under första tiden af hans riksdagsmannaverk-
samhet för sin rikedom på bålstora fraser och slag-
ord, af hvilka ett och annat ännu ej är glömdt. Med
tiden lugnade han sig dock, och sedan han 1877 fatt
plats i Första kammaren, der han af lätt insedda
skäl aldrig kom att få någon betydelse alls, mode-
rerades sa väl hans uttryck som hans åsigter. P.
hade lätt för att uttrycka sig, ehuru bristen på un-
derbyggnad var märkbar i hans anföranden.
