Följande aston gick Fatima nere i den
till huset hörande trädgärden. Det war
wintertid, snön läg tjock pä de smä bu-
flarne och träden, och himlen hade denna
matta, grätunga prägel, som man sä osta
ser wid denna ärslid, med en af den ned-
gäende solen framkallad .swagt rödaklig
belysning. Hon gick hastigt fram och äter
pä den lilla platsen, der bäde öga och
fot hade sä tränga gränser; öswer hennes
gestalt war nägot hastigt och oroligt ut-
bredt, som hwarken klädde den eller war
wanligt hos henne: hon plägade ju eljest
alltid haswa ett wißt lugnt behag i sina
rörelser.
