Flere fönster i märens hus äro upplysta. En gendarm står på
vakt vid porten. Ute på torget synes hvarjehauda tolk, som ifrigt
pratar och gestikulerar.
Domstolen har satt sig.
Jean Renauds bössa, ur hvars venstra pipa man krafsat ut
skottet, ligger på bordet. Två kulor hafva fått plats bredvid hvar-
andra på ett par papperslappar.
Fredsdomaren, mären och läkaren åro äfven närvarande.
Korporalen stöder sig på sin sabel, afvaktande ordförandens or-
der. Den gendarm, som varit honom följaktig till Civry, står vid
en dörr till venster.
En annan dörr, på höger hand, leder till det mm, der liket
ligger, fortfarande bevakadt af två karlar.
“Gendarm, låt Jean Renaud komma in!“ befaller ransaknings-
domaren.
öppnande dörren, ger gendarmen ett tecken, och Renaud visar
sig på tröskeln samt föres fram till bordet.
Den häktade är förfärligt blek, hans blick matt, hans kropp
hopsjunken. Han känner igen mären och fredsdomaren, och ett
smärtsamt drag visar sig i hans ansigte. Slutligen bugar han sig
för de andre herrarne, som äro honom obekanta, men hvilkas rang
han ju lätt kan sluta sig till.
“Ni beter Jean Renaud*, började domaren, "ni har varit soldat
och är gift samt bor med er hustru i Civry — det är ju så?”
”Ja.”
“Hur gammal är ni?”
“Fyrtio är."
“Ni är mycket bekant i trakten, der ni hittills åtnjutit godt
anseende. Ni har äfven gjort befolkningen stora tjenster genom
dödande af skadliga rofdjur, hvilket beredt er det hedrande binam-
net vargdödaren. Vederbörande ha ock gifvit er tillåtelse att bära
skjutgevär hela året om. Vi veta likaledes, att ni aldrig missbrukat
detta förtroende genom att töröfva tjufskytte. Men nu, Jean Renaud,
