Den väldiga lifeenergi, hvars sista gni-
sta håller på att slockna nere i Vatikanen®
ökentystnad, har kanske mera än någon an-
nan af tidens största burit vittne om den
stora personlighetens betydelse äfven i det-
ta »massornas» tidehvarf. När Leo XIII
kallades att efterträda »fången i Vatikanen»
på Petri stol, befann sig påfvedömet i ett
förnedringstillstånd föga bättre än i det me-
deltida Avignon. Dess världsliga makt var
totalt krossad, sedan det förgäfves sökt upp-
rätthålla densamma med tillhjälp af fran-
ska te jonetter, »det enade Italien» hade tri-
umferande tagit dess hufvudstad i besitt-
ning, den en gång verldsWeherrskande Kristi
ståthållare var förvandlad till ett nådehjon
hos Kvirinalen — men - hvad som var ännu
betänkligare, det var, att äfven dess and-
liga makt höll på att remna i sina fogar
under vetenskapens allt starkare angrepp.
Det hjälpte icke, att påfvens ofelbarhet pro-
klamerades af vatikanconciliet, lika litet som
att han grep till stora bannet mot Roms er-
öfrare — den romerska kyrkans makt öfver
sjäiarne höll på att följa dess verldsliga makt
ner i Vatikanens graf. Det var »en döende
värld», till hvars sjiälfherrskare utan makt
och betydelse kardinal Pecci år 1878 kalla-
des; och när han nu lägger ned tiaran, strå-
lar denna med en glans, som nästan erinrar
om den katolska kyrkans storhetstid.
