Fru Alzoni sinämystc och öppnade läppar-
ne, »nen tillslöt den» äter »ned mycken sjelf-
bchecstning. Käthe hade bliftvit en smula
förwirrad af detta sällsamma tal och hastigt
»vändt sig om. Hon afdnkade bordet och
sammanläde duken med oivanlig omsorg och
noggrannhet. Det war sällsamt — pä ett
giftermål hade hon egentligen ännu aldrig
tänkt. — Wisserligen — en befrielse frän
desia twängssörhällanden skulle det i alla
händelser wara — en befrielse frän denna
jcrnhärda, obcwekliga, faderliga myndighet.
Hwem kunde »väl modern mena med »nan-
nen med ett mildt lynne, hwilkcn, enligt
hennes älfllingsuttryck, skulle "bära Käthe
pä händerna!" Det brusade äter en sinn-
la otillbörligt i Käthes hjerna och hjerta,
och derför kunde hennes förständ och hennes
logik icke göra sig gällande. — För hennes
ögon swäfwade, halft betäckt af en cosen-
stimrande slöja, en bild den hon ej wägade
att fullkomligt gifwa namn och gestalt. Hen-
nes fantasi hakade sig fast derwid och sam--
manwäsdc blommor med bloinnior sä att
det fllttligen blef en hel wärträdgärd; —
hon lefde i den, hon siväfwade ut i omät-
liga rymder, framför henne öppnade sig ett
oerhördt perspektiv och äktenskapet och
mannen, som hörde dertill, förswunno äter
hastigt »vid den blå, leende horizonten.
