Käthe skrattade. Denna cirklade, i be-
stämda former inpressade personlighet »var
sannerligen högst komisk, da han »visade sig
pä detta sätt häftig och upprörd; sädan
kände hon honom alldeles icke och ännu se-
dan han gätt sin »väg kunde hon icke läta
bli att skratta »vid tanken pä hans sätt och
åtbörder. Dlen ester detta skratt gwarstod
emellertid ett »visit grubblande genljud, hwil-
ket hon belnödadc 'sig om att förjaga, ty det
plägade henne med en dunkel, obestämd fruk-
tan. Hon städade, dä estcriniddagssolens
strälar föllo snedt öfwer gatan, ifrigt ut ge-
non» fönstret ester tiveune »välbekanta gestal-
ter och minuterna förflöto outsägligt lång-
samt. Ändtligen — der borta »veko de werk
ligen om hörnet, professorn och Richard,
Käthes hjerta jublade högt, hon emotsåg i
dag »ned mera än wanlig spänning deras
inträdande.
